Norra hamnen på Ingmarsö (Hemviken, senare Norrviken) har sedan historisk tid varit en grund vassbevuxen nothamn med ett fåtal enskilda bryggor på vikens östra sida. Man kunde med stövlar gå långt ut i det som idag är muddrat hamnområdet.

Hemviken (Ingmarsö S:9) ägs sedan laga skifte 1849 gemensamt av ett stort antal fastigheter på Ingmarsö.

De som bodde inom närområdet hjälptes åt att i hamnen fånga fisk, oftast gäddor, som det var gott om. Detta skedde lämpligen under vinterperioden då det var is på vikarna i skärgården.
Man gjorde detta genom att man i utloppet satte fisknät. s.k. not. Not bestod av tre stycken nät i olika maskstorlekar. Först sattes Stängnät (täppnät) från var sin sida av viken. Innanför stängnäten sänkte man ned skottnätet. Det yttersta nätet, Lyntnätet blev till slut som en påse med fångst när alla fiskarna hade försökt att ta sig ut ur den grunda viken.

För att skrämma fisken in i näten slog man i det grunda vattnet med åror eller ett speciellt redskap vid namn ”fork”. Forken var en stör med en konformad klump i ena änden. På vintern gjorde man hål i isen med några meters mellanrum inne i viken och ut mot stängningen. Så började ”forkningen”, d.v.s. man stötte redskapet ned i hålen så att det blev luftbubblor som skrämde ut fisken mot avstängningen.

Stängningen kunde vara kvar i flera dagar tills man ansåg att det var utfiskat i viken. Fångsten delades mellan de aktiva deltagarna, som alla tillhörde samfälligheten. Fisken förvarades levande i sumpar (lurkor) som låg fastbundna i vattnet tills fisken skulle tillagas. En sådan lurka låg kvar på Badholmen långt in på 1960-talet.

Denna typ av fiske pågick endast i gemensamägt vatten. Notfiske förekom inte i vatten som var i privat ägo.

Om fisket på Ingmarsö går det att läsa i Rolf Lengstrand’s bok ”Ingmarsö”, sidorna 70–71.

Laga skifte i Sverige beslutades år 1827. Syftet var att slutföra de jordreformer som påbörjats med storskiftet och enskiftet. Delar av Sverige skiftades aldrig, -det gäller särskilt i Dalarna.

Laga skifte innebar att varje bondes andel samlades och lades ut på, i idealfallet, en (1) plats.
Den som fick sin andel i den sämre jorden fick då i motsvarande grad mer mark och vice versa.
Det samlade värdet av hemmanet före och efter skiftet skulle vara lika. Man flyttade också ut tomten och byggnaderna till den egna marken, vilket innebar att byn mer eller mindre splittrades. Odlingsarbetet blev effektivare och varje gård producerade mer.

Skiftet gjorde att bönderna inte längre var beroende av varandra på samma sätt som de varit tidigare i byarna. Man behövde inte heller längre gå över någon annans åker för att komma till sin egen, och många vågade nu testa nya grödor.

Områden som var av gemensamt intresse såsom t.ex. hamnområde, grustag eller upplag blev en ”samfällighet” med namngivna fastigheter som ägare.

Hur laga skifte påverkade bebyggelsen på Ingmarsö går att läsa i Siv Franzons bok ”Ingmarsö- Husen, människorna och deras historia” på sidorna 11-13.

I hamnens inlopp i höjd med dagens vänthus, låg en sänkt kol-pråm som man måste passera på ena sidan vid in- eller utfart i hamnen (se ritning). Pråmen hade bogserats dit av Viktor ”Södersjöarn” Andersson (morfar till Lasse Ljungberg) med hjälp av ångslupen ”Fagerudd”, sänkts till botten och fungerade primärt som vågbrytare för skydd mot nordliga vindar. Dock lade man ut en klappbrygga från den östra sidan av hamnen, så att man kunde gå ut på den sänkta pråmen. Denna hade försetts med ett däck och kunde nu även användas som angöring då man kunde runda den och förtöja från södra sidan. Det användes även av de boende som tvätt- och sköljplats för kläder och mattor.

Edvard i Källarstugan, Fritz Ljungberg och muraren Berg förtöjde sina båtar vid pråmen.
Bild på hur pråmen är förtöjd kan ses i Lengstrands bok ”Ingmarsö” sidan 107.

Den sänkta pråmen försvann vid muddringen av hamnområdet.

Ingmarsö S:9 (= fastighetsbeteckningen) ägs sedan laga skifte 1849 gemensamt av ~75 fastigheter fördelade på 52 ägare. 1991 bildades en samfällighetsförening enligt Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL). Ingmarsö Samfällighetsförening förvaltar även Ingmarsö S:10 på södra sidan av ön.
Siv Franzon skriver i sin bok ”Ingmarsö-. Husen, människorna och deras historia” att det historiskt skall ha funnits 22 samfälligheter på Ingmarsö. Fyra av dessa finns beskrivna i boken på sidorna 21–23.

Samfällighetsföreningens första styrelse bestod av:
Per-Oskar Eriksson (ordförande)
Anders Blomberg
Lise-Lotte Karlsson
Olle Hultman
Göran Hellman

Innan samfällighetsföreningen bildades hade de 52 delägarna upplåtit sina andelar att förvaltas av Ingmarsö Fiskhamnsförening u.p.a. (= utan personlig ansvarighet). Detta enligt avtal från 1961.

När fastigheterna som var ägare i samfälligheten såldes eller överläts blev det oklart på vilket sätt de nya ägarna var bundna av arrendeavtalet från 1961. Därför valde man att 1991 bilda Ingmarsö Samfällighetsförening enligt SFL, varvid en mer stabil förvaltning erhölls.

I Sverige finns närmare 30 000 registrerade samfällighetsföreningar som omfattar ca 1 114 000 fastigheter som medlemmar.

Ingmarsö Samfällighetsförening valde vid bildandet att låta gällande avtal med Ingmarsö Fiskhamns-förening u.p.a. löpa på. I dagsläget finns mellan parterna ett nyttjandeavtal som gäller t.o.m. år 2043.

Ingmarsö Fiskhamnsförening u.p.a. bildades 1946 för att på ett juridisk och föreningsmässigt korrekt sätt kunna förvalta samt fördjupa det grunda hamnområdet.
Vid bildandet var det 17 medlemmar i föreningen som erlade 5 kronor var i medlemsavgift (se bild).

Föreningens första styrelse bestod av:
Wiktor Ekroth (ordförande)
Frits Ljungberg (v. ordförande)
Mauritz Jansson (firmatecknare)
Harald Jansson
John Eriksson
Ragnar Bergman

Föreningen ombildades till ”-ekonomisk förening-” år 2012 och   förvaltar fortfarande området med dess bryggor och bodar samt ser till att så många som möjligt av de fast- och fritidsboende kan få tillgång till de ca 80 båtplatser som finns tillgängliga i hamnen.
Föreningen har år 2020 drygt 100 medlemmar och en årsomsättning på ca 450 000 kronor.
De huvudsakliga intäkterna kommer från uthyrning av båtplatserna och används till underhåll av bryggorna och hamnområdet.

Ångbåtsbryggan på norra Ingmarsö ingår ej i Fiskhamnsföreningens förvaltningsområde utan förvaltas av öns vägförening.

Ingmarsö Fiskhamnsförening uppdrog året efter sitt bildande åt Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att utarbeta ett förslag till uppmuddring av Hemviken. Förslaget skulle omfatta upprättande av en karta samt en kostnadsberäkning av arbetet. Detta gjordes 1948, men av olika anledningar fullföljdes inte förslaget. Troligtvis var det en för tung administration att få igenom förslaget i olika instanser/myndigheter.

Muddring = att gräva, schakta, spränga eller suga i vatten

Förslaget som upprättades 1948 reviderades 1961 med bl.a. ny kostnadsuppskattning samt anvisning om var muddringsmassorna skulle deponeras. Dessa skulle tippas på två ställen i Äpplaröfjärden, -på 18–21 meters djup, -nordväst om ön Ranken samt på 16 meters djup, väster om Gåsskäret.

Drivande för att få igenom muddringen av hamnområdet var Lars Ljungberg och Lars Furuhagen. Dessa hade en arbetsfördelning mellan sig så att Ljungberg, boende på ön, förde dialog med fastighetsägarna på ön medan Furuhagen, fritidsboende, fick sköta dialogen och kommunikationen med myndigheterna.

Ett formulär skickades ut från Fiskhamnsföreningen till de 52 delägare i Ingmarsö S:9 som noterats vid laga skiftet för Ingmarsö by daterad 1849.
Delägarna anmodas underteckna att man upplåter hamnområdet med fri arrenderätt under 50 år från 1.7. 1961.

Genomförandeförslaget från Fiskhamnsföreningen godkändes av Österbygdens Vattendomstol och tillstyrktes av Kungliga Sjöfartsstyrelsen samt Vägförvaltningen i Stockholms län.

Förslaget fastställdes på Fiskhamnsföreningens föreningsstämma i augusti 1962. Kostnaden för muddringen var 50 000 kronor och föreningen fick statsbidrag på 90% d.v.s. 45 000 kronor. Statsbidraget var förbundet med villkoret att Fiskhamnsföreningen skulle äga eller ha arrenderätt på 50 år till det berörda strandområdet, i detta fall de samfällda notplatserna vid Hamnviken.
(Summan 50 000 kronor år 1961 motsvarar ca 620 000 kronor år 2021, enligt konsumentprisindex).

I och med godkännandet muddrades hamnen ut i en första etapp 1963 till ett segelbart djup på 2 meter under medelvattenytan. Muddringsfartyget var igång under hösten 1963 i hamnen. Det var ett gäng karlar från Blekinge som utförde jobbet. De fick på kvällarna komma upp till Lasse och Mary Ljungberg och titta på tv för att få lite tidsfördriv. Det var där de satt och såg nyheten om presidentmordet på J.F. Kennedy.

I samband med utbyggnaden fick de medlemmar i Fiskhamnföreningen som så önskade, bygga sig egna bryggor på egen bekostnad i det muddrade hamnområdet. De nya egna bryggorna var enskild egendom i 10 år, därefter övergick de till Ingmarsö Fiskhamnsförening.
För att finansiera de återstående 10% av muddringskostnaderna betalade medlemmarna i Fiskhamnsföreningen 460 kronor per medlem som en engångskostnad till föreningen.

10 år efter muddringen övergick de nybyggda enskilda bryggorna till Fiskhamnsföreningen som sammanband dessa så att man kunde gå utmed den södra delen av hamnområdet.

År 1971 ansökte Fiskhamnsföreningen om bidrag från Österåkers kommun till en 50 meter lång anslutningsspång från hamnens södra del till Badholmen. Tanken var att bygga en 25 meter lång brygga på Badholms-sidan och att denna skulle anslutas till befintliga bryggor.

Bryggorna fick ett godkännande 1972 och ett bidrag på 60 000 kronor i form av ett kommunalt beredskapsarbete.

År 1998 samt 2000 byggdes bryggorna utmed Badholmens södra sida. Entreprenör var Bror Bergman. Av ekonomiska skäl fick byggandet av dessa bryggor delas upp i två etapper.

Under början av 1990-talet muddrades hamnen i en andra omgång, den s.k. inre hamnen mot väster. Syften med detta var att bereda plats för fler båtplatser av modell mindre, samt att man nu skulle kunna gå runt hela hamnområdet.

Drivande för att få igenom denna utökning av hamnområdet var Sigbrit Norenvik, boende på ön, tillika dåvarande ordförande i Ingmarsö Fiskhamnsförening samt Ewald Rebeling, styrelseledamot.

Det nya hamnområdet på 20 x 30 meter fri bredd och fri längd samt 80 meter brygga skulle ge 25 nya båtplatser. Området som muddrades var 600 kvadratmeter stort och innebar att 1200 kubikmeter massa i form av blålera skulle schaktas bort. Kostnaden för utbyggnaden beräknades till 385 000 kronor.
Bidrag från Landstingets glesbygdfond beviljades med hälften av den beräknade kostnaden. Resterande finansiering bekostades av medlemmarna själva, som betalade 2 500 kronor per medlem i engångskostnad, att få tillbaka vid utträde. Denna andels-summa som infördes år 1991, finns fortfarande kvar som inträdeskostnad för den som önskar bli ny medlem i Ingmarsö Fiskhamnsförening.
(Summan 385 000 kronor år 1990 motsvarar ca 656 000 kronor år 2021 mätt med konsumentprisindex).

Muddringsmassorna i form av blålera deponerades väster om den utvidgade hamnen,
-planades ut och besåddes efter uttorkning med gräs.

Remissinstanser var:
Sjöfartsverket, Länsstyrelsen, Fiskeristyrelsen och Österåkers kommun.
Ingen av instanserna hade något att erinra mot förslaget att utvidga hamnområdet.
Slutligt godkännande av Stockholms tingsrätt och av Vattendomstolen år 1991.

Anbudsförfrågan gick ut efter myndigheternas godkännande. Uppdraget gick till Bror Bergman, boende på Ingmarsö. Det genomfördes 1992 och färdigställdes våren 1993. Entreprenören utförde arbetet med hjälp av sin egen båt vid namn ”Mudd”, som havererade men lagades under muddringsarbetet.
Som en anekdot har det berättats att Bror Bergman under schaktningsarbetet drabbades av ett allvarligt hjärtproblem och måste uppsöka läkare på fastlandet. Denne beordrade Bror att ta det lite lugnare i livet. Läkaren frågade om Bror hade någon fritidssysselsättning som han skulle kunna företa sig för att gå ned i varv. Bror svarade då: ”Jovisst har jag en fritidssysselsättning, jag jobbar med lera.” -”Bra”, sade läkaren och uppmuntrade honom att fortsätta med det, varvid Bror åkte tillbaka till Ingmarsö och muddrade på som om inget hade hänt.

För nya hamnområdet inköptes 1993 tio Y-bommar av typ A4 med vinkelfäste för den totala summan 17 000 kronor + moms och frakt. Leverantör var Svenska Pontonhamnar AB, Viggbyholm.
Innan dess hade det endast funnits bojar till respektive båt i hamnområdet.

Under början av 2000-talet ersattes de bojar som funnits utmed södra bryggan med svarta moderna Y-bommar.

Hamnföreningen hade redan från början ett antal lediga båtplatser som man såg att man kunde få inkomster ifrån, varför man anslöt sig till Svenska Turistföreningen för gästhamnar och uthyrning på dagsbasis. Redovisad inkomst för natthamnshyra under år 1964 var 148 kronor.

Gästhamnen flyttades i början av 2000-talet till Leif Eklunds varv på södra sidan av Ingmarsö. Anledningen var att fler medlemmar tillkommit och att behovet av båtplatser inom föreningen hade blivit större. En annan anledning var att gästbåtarnas storlek hade ökat, liksom gästernas krav på en mer utvidgad service än vad Hamnföreningen klarade av.

Hamnkaptener har varit bl.a.Mauritz Jansson / Rolf Månsson
Rose-Marie Sandberg
William Strömqvist (Mary Ljungbergs pappa)
Lars Furuhagen
Sigbrit Norenvik

(Tänkvärt: är det troligt att Ingmarsö skulle ha en gästhamn så som den som år 2021 finns på södra Ingmarsö om det inte hade startat upp en d:o i norra hamnen?)

Ett par av Hamnföreningens medlemmar var familjen Sendelbach, (ägare till Lotterivillan på Brännängsvägen 2) och familjen Kahn (fritidsboende) som hade sin vackra segelbåt S/Y Lajka liggande i hamnområdet. Båda familjerna var även med i Segelsällskapet Gäddviken (Nacka).
I och med att det nu fanns en muddrad hamn och det dessutom utspelades midsommar-festligheter på Västerbroplan på norra Ingmarsö, valde många medlemmar i segelsällskapet att fira midsommar på ön och förtöjde sina båtar i hamnområdet. Det var så mycket båtar i hamnen under midsommarhelgen att man kunde få gå över tre-fyra båtar innan man nådde bryggan och land. Midsommarnattens dansande för de tillresta båt-gästerna pågick på det plana berget mellan Lotterivillan och Båtsmanstorpet.
Midsommarfirandet på norra Ingmarsö hade ökat i intensitet mellan mitten av 1960-talet och mitten av 1970-talet, då det drogs ned på lekar, fem-kamper med tillhörande prisutdelningar etc.

Nedan saxat från Segelsällskapet Gäddvikens historieskrivning:
”Förutom allt kappseglande förekom också ren nöjessegling. Midsommaren 1962 ordnades en eskadersegling till Biskopsö med midsommarfirande. Detta upprepades året efter med utökade festligheter med stång och helstekt gris. De följande åren blev istället Ingmarsö målet för sällskapets midsommarseglingar men idag sker midsommarfirandet på klubbholmen.”

Från mitten av 1960-talet ökade antalet båt-gäster som önskade få tillgång till färskvatten (se avsnittet om ”Gästhamn”). År 1971 borrades nuvarande vattenbrunn i hamnområdet med ett bidrag på 3 500 kronor från Österåkers kommun. Uppdraget gick till brunnsborrningsfirman Olof Medhammar i Stockholm. Totalkostnaden blev 6 097,66, varav borrningen utgjorde 4 423 kronor.

Vattenkvaliteten kontrolleras regelbundet av förvaltaren och resultatet från 2016 är väl godkänt.

Inom hamnområdet fanns före 1980 en handfull antal privata bodar som hade satts upp av fiskare eller andra behövande fastigheter inom norra Ingmarsö.

I början av 1980-talet var det flera av föreningens medlemmar som önskade sig förvaringsutrymme för båttillbehör nere i hamnområdet, varför man åren 1985–1987 ansökte om bygglov samt uppförde ett antal bodar à 9 kvadratmeter inom området. Detta gjorde att hamnområdet blev mer levande.
Inledningsvis hade delägarna i respektive bod 15 års fritt arrende till sina bodar, därefter tillföll dessa Fiskhamnsföreningen som hyr ut bodutrymme på årsbasis.

Boden i lilla hamnen byggdes av Janne Lövros år 1999 för den fisketurism som Janne startade för tillresta österrikare. Dessa kunde ha sina redskap i boden, och mindre fiskebåtar låg i anslutning till boden i den lilla grunda hamnen. Boden var även försedd med diskbänk utomhus för att man skulle kunna rensa och bereda den fångade fisken.
Boden har numera övertagits av Hamnföreningen, som har inrättat mindre bod-fack för uthyrning till medlemmar.

Hamnföreningens bodar har under 2000-talets början försetts med plåttak.

År 2009 byggdes en sop & toalett-bod utmed Byvägen. Denna byggdes på uppdrag och bekostades av Österåkers kommun främst för skolbarnens behov.

Under våren 1967 fick hamnområdet elektricitet installerat då man önskade belysning på området. Bidrag till kostnaden beviljades av Ostkustfiskarnas Centralförbund på en summa av 1 945 kronor i enlighet med offert från elektrikern Sten Ingemar Andersson, Ljusterö.
Dock hade man inte räknat med att detta innebar löpande kostnader för förbrukningen, så man hemställer till Österåkers kommun att få bidrag till detta och hänvisar till liknande ekonomiska lösningar på Åsättra samt i Klintsundet.

De första belysningsstolparna runt bryggorna utfördes år 1996 av Curre Andersson.
År 2007 införskaffades stolpar till hela hamnområdet till en anskaffningskostnad av 42 000 kronor.

Det ursprungliga förslaget till båt-ramp var att denna skulle ligga i hörnet, öster om den nu befintliga rampen. Bottenförhållandet medgav dock inte detta, utan förslaget reviderades till nuvarande plats. Där fanns det från början ingen gjuten cementplatta utan man nyttjade berget under vattenytan. Dock blev lutningen i slutskedet av sjösättningen sådan att båttrailern tippade åt öster så att en säker sjösättning inte kunde göras.
Av ovanstående anledning gjöt man år 2005 en cementplatta (båtrampen) för att sörja för säkra sjösättningar.
Kostnaden för rampen blev 272 000 kronor med en avskrivningstid på 20 år.

Helikopter har sedan efterkrigstiden under vintertid regelbundet levererat och hämtat posten till/från Ingmarsö, och då landat på berget utanför dåvarande postkontoret på Söderholm. Postkontoret drevs av Rigmor Sjöblom, och dit fick man gå och få sin post utlämnad.
När livsmedelsaffären tog över postverksamheten upphörde vintertrafiken med helikopter, men myndigheterna önskade ha en dedikerad helikopterlandningsplats på Ingmarsö.
Bland kravställarna fanns Luftfartsverket samt Försvarsmakten i form av Marinen. Kraven gällde bl.a. att en framtida helikopterplatta skulle klara landningar av Vertol-helikoptrar (även kallade banan-helikoptrar) samt utformningen av belysningsfyren.

1990 ansöker kommunen om bygglov för en helikopterplatta inom hamnområdet. Hamnföreningen samt berörda fastighetsägare har fått möjlighet till invändningar. Plattan på norra Ingmarsö anlades av Bror Bergman 1991 och avslutades året därpå. Bror var den första patienten som med helikopter lämnade plattan vid sjukdomstillfälle. En fasantupp blev den som först landade på plattan efter färdigställandet.

Helikopterplattan används sparsamt av piloterna numera, då dessa själva får bestämma landningsplats vid utryckning och inte längre är hänvisade till någon av myndigheterna anvisad landningsplats.

Under den isbelagda vinterperioden används landningsplattan flitigt av svävartrafiken då den ligger i anslutning till rampen upp till land.

Bryggorna är ett ständigt behov av underhåll. I och med det nya förvaltningsavtalet tecknat år 2019 mellan markägare och förvaltare har en plan för upprustning av bryggorna kunnat göras.
Innan avtalet har riktade insatser gjorts på de mest utsatta (slitna) delarna av bryggorna inom området.

Södra delen av hamnområdet fick en kraftigare dimension vid renoveringen år 2019.
Vintern 2021-2022 kommer delar av den s.k. inre hamnen att repareras. En underhållsplan för bryggorna med tillhörande finansieringsplan finns.
Finansieringen sker med de årliga avgifterna.

Två gånger om året (vår & höst) anordnar förvaltaren städdagar med sina medlemmar för att underhålla markområdet. Det handlar mycket om att röja sly samt underhålla t.ex. bänkar, trappor och soffor.

Den tillfälliga angöringsbryggan vid ångbåtsbryggan har förnyats och bekostats av öns vägförening i början av 2000-talet. Likaså har vänthuset fått sig ett underhåll under samma tidsperiod.

Den s.k. badholmen på hamnområdets norra del kan man finna bryggfundament då det innan 1963 fanns ett mindre antal båtplatser på denna plats.

Badholmen började inte avvändas mer flitigt förrän på 1970-talet och har sedan dess blivit en trevlig samlingspunkt under varma sommardagar. Här har det även hållits vigsel, likaså på Ångbåtsbryggan.
På holmen kan man utöva bad och vattensporter såsom vindsurfing och segling med jollar.
Kvällstid är det populärt för både barn och vuxna att fiska från bryggorna eller bara sitta och ta en kaffestund vid solnedgången.

copyright ©
Robert Furuhagen
februari 2022